En alltför lugn miljö- och klimatminister?

“– Nej jag ser inte alls den risken att miljön offras.” Så svarar Finlands miljö- och klimatminister Sari Multala på frågan om den aluminiumfabrik som Arctial planerar i Karleby och Kronoby inte kan innebära att miljöhänsyn får stå tillbaka för ekonomiska intressen (ÖT, 17.08.2026). Ministern verkar inte se några som helst hinder med industrisatsningen.

Samtidigt väcker industrietableringen och dess utsläpp av vätefluorid och andra föroreningar oro bland boende i både Kronoby och Karleby. Yle har under sommaren publicerat en artikel där man konstaterar att fabriken kan påverka Finlands klimatambitioner, särskilt målet att bli koldioxidneutralt redan 2035. 

Enligt miljökonsekvensbedömningen (MKB) beräknas fabriken producera cirka 1,12 miljoner ton koldioxid per år, vilket skulle göra den till en av landets största koldioxidutsläppare. Trots att fabriken planerar att använda grön el och återvunnet aluminium för att minska utsläppen, är det osäkert om dessa åtgärder är tillräckliga för att uppnå Finlands klimatmål.

Det finns även tekniska utmaningar med att fånga och lagra koldioxid från fabriken, vilket ytterligare komplicerar situationen. En modern aluminiumsmältning kräver enormt mycket elektricitet vilket i Arctials fall skulle motsvara ungefär 10 % av Finlands nuvarande elförbrukning.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv så är det naturligtvis positivt med investeringar som skapar arbetstillfällen, lockar nya invånare och genererar skatteintäkter. Men hur tar man hänsyn till de som redan bor där? Den frågan kan egentligen ställas generellt angående alla investeringar som görs. Det är därför  Multalas uttalande väcker frågor. Som miljö- och klimatminister borde hennes främsta uppgift vara att företräda klimatets och miljöns perspektiv när olika samhällsintressen ställs mot varandra. Därför är det märkligt när Multala så kategoriskt avfärdar miljöriskerna med Arctialprojektet.

Samtidigt kan man undra vem som egentligen lyssnar på och företräder de människor som känner oro inför de miljökonsekvenser som stora industrietableringar, serverhallar, gruvor och andra stora projekt kan medföra.  

Finland är en demokrati, alla finländare är lika inför lagen och lika mycket värda. Finland har en tradition av konsensus, tjänstepersonsneutralitet och återhållsam retorik. När en minister bryter mot den normen kan det uppfattas som att demokratin urholkas. Finland behöver beslutsfattare som förmår se både möjligheter och risker, och som tar miljökonsekvenser på allvar även när projekten sägs bidra till den gröna omställningen.

Anna Caldén, SDP Nykarleby